Att leka som saluki verkar inte ha så mycket variation. Varje gång våra två damer är ute är det alltid samma sak. Det slår aldrig fel. Ordningen är som följer:

* Tant kopplas lös först. Hon sitter blickstilla, liksom hukad, under tiden vi kopplar lös Tooka.
* Tooka kopplas lös. Sitter blickstilla.
* Vi säger "Varsågod" och tar ett steg tillbaka.
* Hundarna sitter blickstilla. Båda två. Stirrar ur varandra.
* Vi tar ett steg fram, säger "Vassegod" och vevar lite med armarna. Tar ett steg tillbaka.
* Ingen av hundarna rör sig.
* Vi säger "VASSEGOD", vevar mer med armarna. Smackar lite med munnen.
* Ingen hund rör sig. Det minsta.
* Vi suckar. Går fram till Tooka, petar till henne litegrann i sidan, säger "vassegod".
* Tooka fullkomligen exploderar i ett jättesprång mot Tant som förtjust slänger sig åt sidan.

Och sen är det igång. Det är nästan uteslutande Tooka som jagar Tant av någon konstig anledning. Förr i tiden tyckte Tooka att det var jätteskoj, eftersom hon var så mycket snabbare än Tant. Nu för tiden; not so much. Tant har fattat grejen och pinnar på som en tjock råtta medan Tooka frenetiskt försöker komma ifatt sin allt snabbare syster. Efter några minuter blir Tooka förbannad och börjar skälla som värsta snorungen efter Tant, och ibland lyckas hon få tag i Tants svans och då biter hon sig fast som om hennes liv hängde på det. Som följd har Tants svans blivit liksom avskavd i pälsen här och där, som om den var skabbangripen.

Dock är Tants kondis kanske inte i elitnivå, så Tooka vinner ändå alltid i slutändan. När Tant ligger nästintill avsvimmad i blåbärsriset står Tooka ovanför henne, knappt andfådd, och flinar triumferande.

Avslutningsvis kommer här två bilder där den annars så medvetna Tooka lyckas se enastående dum ut:



Den sista. Herregud. Hon ser ut som en kinesisk nakenhund.