Igår mötte Tant sin ärkenemesis. En groda.
Tänk vad saker kan vara läskiga när man är sju månader och alldeles salukig.

Underbar söndag med hög, hög himmel och två leksugna flickor i släptåg. Dagar som den här är alltid de bästa; när man kan sitta i mossan med sin kamera, försöka hinna med i svängarna och skratta åt deras upptåg.
Idag hade de energi för fem, så det blev många rundor och nästan 200 bilder innan vi kunde vända hemåt igen.

Hittade en ny plats idag till flickorna, en gigantisk äng där de på riktigt kunde sträcka ut - lite enklare än bland granar och rötter i skogen. Tant fladdrade lyckligt över gräset och Tooka tog sig friheter tills hon bara var en liten fläck i synfältet.

Några minuters springa-tills-man-svimmar är allt man behöver som saluki, för att sen kunna somna hoptrasslade i soffan.

Sen, när man är hemma, är det skönt att ta igen sig.

Att leka som saluki verkar inte ha så mycket variation. Varje gång våra två damer är ute är det alltid samma sak. Det slår aldrig fel. Ordningen är som följer:

* Tant kopplas lös först. Hon sitter blickstilla, liksom hukad, under tiden vi kopplar lös Tooka.
* Tooka kopplas lös. Sitter blickstilla.
* Vi säger "Varsågod" och tar ett steg tillbaka.
* Hundarna sitter blickstilla. Båda två. Stirrar ur varandra.
* Vi tar ett steg fram, säger "Vassegod" och vevar lite med armarna. Tar ett steg tillbaka.
* Ingen av hundarna rör sig.
* Vi säger "VASSEGOD", vevar mer med armarna. Smackar lite med munnen.
* Ingen hund rör sig. Det minsta.
* Vi suckar. Går fram till Tooka, petar till henne litegrann i sidan, säger "vassegod".
* Tooka fullkomligen exploderar i ett jättesprång mot Tant som förtjust slänger sig åt sidan.

Och sen är det igång. Det är nästan uteslutande Tooka som jagar Tant av någon konstig anledning. Förr i tiden tyckte Tooka att det var jätteskoj, eftersom hon var så mycket snabbare än Tant. Nu för tiden; not so much. Tant har fattat grejen och pinnar på som en tjock råtta medan Tooka frenetiskt försöker komma ifatt sin allt snabbare syster. Efter några minuter blir Tooka förbannad och börjar skälla som värsta snorungen efter Tant, och ibland lyckas hon få tag i Tants svans och då biter hon sig fast som om hennes liv hängde på det. Som följd har Tants svans blivit liksom avskavd i pälsen här och där, som om den var skabbangripen.

Dock är Tants kondis kanske inte i elitnivå, så Tooka vinner ändå alltid i slutändan. När Tant ligger nästintill avsvimmad i blåbärsriset står Tooka ovanför henne, knappt andfådd, och flinar triumferande.

Avslutningsvis kommer här två bilder där den annars så medvetna Tooka lyckas se enastående dum ut:



Den sista. Herregud. Hon ser ut som en kinesisk nakenhund.

Ikväll är husse på jazzkonsert, så vi har tjejkväll här hemma i soffan. Tooka har somnat upp och ner och Tant ligger med huvudet på datorn och tittar intresserat på bilder av sig själv.

Det är kvällar som den här, när jag kan sitta nersjunken i soffan omringad av mjuka varma valpkroppar och med tre salukitassar upptryckta i magen, som jag förstår varför man inte kan leva utan hund.

Tooka tar för sig och Tant har Årets Roligaste Min. Oslagbart.

Jag är så vansinnigt glad att jag har två!

Att dela pinne innebär vissa svårigheter...



Tant vet hur man springer.


Och Tooka har verkligen rätta looken för att bli tagen på allvar...

Som alltid tog vi en sväng inom Urskogen på vägen hem och lät flickorna springa bland blårisen tills Tookas tunga hängde vid knävecken och Tant blev som avsvimmad i mossan.

Än så länge är det sådär ljummet-badvatten-varmt i luften men det ska bli spännande att se hur det är vinter här i Dalarna. Jag har målat upp en fantasibild om axeldjup pudersnö, grovstickade mössor och vilda isbjörnar på gatorna, och frågar ivrigt alla dalbor jag möter om hur lång tid det egentligen kan tänkas ta tills det börjar snöa. De flesta skakar bara på huvudet och muttrar något om västhuseffekten, men enperson har sagt att det är möjligt, faktiskt möjligt, att det kan snöa i oktober.

Oktober.

Det är snart.

Här är den. Bilden. Fotot som bäst beskriver Tooka & Tant med de där berömda tusen orden.

Där är Tooka på språng med pinnen i munnen och ivrig att fortsätta leka, knappt ens andfådd.
Och där är Tant, halvt medvetslös av ansträngning, tung och sensommarvarm i mossan.

Och tillsammans är de TookTant. Våra älsklingar.